Så nu har det gått några dagar sedan jag bloggade och under den tiden har jag försökt vara lite social även i verkliga livet, vilket gått sådär...

Jag och Sam gick en promenad igår medan Gimli hängde på husse ut i skogen.

Så för att liva upp en rutin som annars lätt kan bli inrutad, gick vi en stig vi aldrig gått förrut och för att inte störa de stora grävmaskinerna som håller på med nedgrävning av kabel vid järnvägen sneddade vi över spåret och gick vidare mot postlådan, som för övrigt är tre kilometer hemifrån. Naturligtvis var vi för tidigt ute så ingen postbil syntes till, så vi fortsatte vår vandring genom att gå in på ytterligare en skogsstig, den brukar vara enskild och folktom så Sam fick lulla lite utan koppel. (Han går tre meter sen tittar han bakåt för att se att jag är med, han är underbar.) Hur som helst en bit in på stigen blev den plötsligt till en agilitybanan med hinder lite här och där då slyn låg huller om buller över stigen, men inga röjsågar hördes så jag antog att de som röjt troligtvis åkt hem igen. Sam som inte verkar som världens smidigaste hund hoppade likt en gasell över hindren, de som var för höga kröp han under, medan jag mer liknade en halt sengångare. Men jag tog mig fram ett steg i taget.... Plötsligt hörde jag en bilmotor, då blev det fart på mig med och jag skuttade över sista slyträdet... Jag ropade på Sam, som hade stannat intill bilen, som var igång men inte i rörelse, i satt tre män och fikade medan de förvånade tittade på Sam, 85kg hund och sen på mig som mest liknade en skuttande vägkon med min orangefärgade väst...